Klimatförändringen är kanske vår tids största utmaning. Inget annat fenomen har så långt gående sociala, politiska, ekonomiska och globala effekter som klimatförändringen. Därför var det också så viktigt att världen kom överens om Parisavtalet. Vi ser därför i Europaparlamentet och i EU klimatfrågorna som en röd tråd genom en mängd av lagförslag vi jobbar med. Det är under bredare teman som energiunionen och den cirkulära ekonomin som vi driver på en långsiktig och hållbar politik. Vi vill alltså se till att vi också har något gott att lämna över till efterföljande generationer.

En av de mest intensiva förhandlingsfrågorna inom EU:s klimatpolitik just nu handlar om att utarbeta ett regelverk för hur upptag och utsläpp av koldioxid från markanvändnings- och skogsbrukssektorn ska beräknas och redovisas.

På ett internationellt plan styrs och redovisas utsläppen idag av Kyotoprotokollet. Kyotoprotokollet löper ut år 2020 och det är därför vi nu på EU-nivå utarbetar ett eget ramverk för perioden efter 2020.

Inom den här ramen har skogen en central och alldeles speciell roll. Vi lärde oss redan i skolan att skogarna är jordens lungor. Utan skog finns inte vi heller kvar så väldigt länge. Skogen är inte bara en möjlig kolsänka, utan en oersättlig källa för biologisk mångfald. Skogen kan alltså i bästa fall erbjuda en flerfaldig nytta inte bara ekonomiskt eller klimatmässigt, utan också på det sociala och biologiska planet genom satsningar på ekosystemtjänster och biologisk mångfald.

Men frågan om skogens och skogsbrukets klimateffekter och hur skogen ska brukas på bästa möjliga sätt för att uppnå alla dessa nyttoeffekter är omtvistad. Debatten har visat hur svårt det är att inte glida in på ideologiserade och fastlåsta positioner om hur skogen kunde vara till största nytta för att bromsa klimatuppvärmningen.

Vardera sidan i debatten tar avstamp i alldeles olika uppfattningar om skogens roll. Grovt taget blir fokus antingen skogens roll som råvarukälla eller skogens roll som kolsänka. Då blir alternativen att antingen bruka skogen så att den kan erbjuda alternativ till fossila råvaror, och därmed på lång sikt garantera en frisk och stark resurs, eller att inte bruka skogen utan låta den stå och på så sätt ”låsa in” kolen i skog och skogsmark.

Jag tror att vi behöver en lite vidare och längre blick in i framtiden. Den stora utmaningen kommer kanske först om 10, 15 eller 20 år.  Det är då det blir verkligt dyrt att minska våra koldioxidutsläpp inom bland annat transportsektorn. För att i det skedet också motverka en kostnadsökning, som kan hota vår ekonomi, behöver vi en välskött och välmående skog, som förmår uppta möjligast mycket koldioxid. Om vi enbart har siktet inställt på de närmaste 10 åren löper vi en stor risk för att missa de stora klimatmålen. Men politik och högst välmenande miljöångest utgår tyvärr lätt från ett allt för snävt perspektiv. I fråga om skog och klimat måste vi klara av att tänka i decennier, inte i år. Skogsägaren måste tänka i långa tidsavsnitt och se skogen med de efterföljande generationernas ögon. Att inte klara av det och enbart se skog och mark i det korta perspektivet kan bli ödesdigert.

Egentligen handlar det därför om ett politiskt vägval: väljer vi en kortsiktig politik som måste ses över och justeras vart femte eller vart tionde år, eller väljer vi att satsa på en långsiktig och stabil politik som ser så långt som möjligt. Det är vår stora utmaning.