EU External Relation Flags

Till Rysslands och Ukrainas gemensamma historia hör rurikiderna – ättlingarna till Rurik, som enligt Nestorskrönika ombads komma till Gardariket för att skapa ordning. Med drygt 1000 år av efterklokhet kan man säga, att ordningsskapandet inte utföll särskilt väl.

En del berodde på rurikidernas arvsordning. Den som efterträdde storfursten var inte hans son utan hans bror eller kusin. Den här ordningen avskaffades först på 1600-talet. Det var sent och bidrog till att Ryssland/Sovjetunionen hade inbyggda centripetala krafter, som måste motverkas med en sträng och våldsam centralism.

Det är delvis i det här perspektivet vi måste betrakta det rusiska rikets västliga gränsområde – u kraina. Där finns det också ett annat perspektiv skapat av konflikten mellan en stark centralisering och ett framväxande medborgarsamhälle.

I alla samhällen har medborgarsamhället vuxit fram ur den här konflikten. I de engelska kolonierna på Nord-Amerikas östkust växte medborgarsamhället fram utan de feodala hinder, som gjorde processen så mycket långsammare i Europa.

I det centraliserade Ryssland var man ännu mera på efterkälken. Det skulle visa sig vara ödesdigert och olyckligt när det tsarstyrda samhället sedan råkade ut för slitningarna i första världskrigets slutskede. Och lika olyckligt skulle det vara nästan 100 år senare.

Ukrainas förvaltningskultur är fortfarande i det stora hela lika centralistisk som när Förste sekreteraren i Ukrainas kommunistiska parti styrde landet som Moskvas vasall. Det var en förvaltningsmodell som mera påminde om rurikidernas styrelsesätt än om en modern stat. Men centralismen lurar också oss. I västlig politik ser vi Putin som personifieringen av tidigare seklers centralistiska förtryck medan vi borde inrikta oss mera på det ryska medborgarsamhället. Samma misstag gör vi också i förhållande till Ukraina. I vårt lite överpolitiserade perspektiv blir därför Julia Timosjenko långt viktigare än Viktor Janukovitj. Men samtidigt förlorar vi medborgarsamhället ur siktet och ser inte den klyfta som finns mellan partierna och demonstranterna på Maidan.

Politiska partier i det postsovjetiska rummet är inte partier som vuxit fram ur folkrörelser och medborgarorganisationer. De är snarast maktunioner som har sitt ursprung i förvaltningens och ekonomins strukturer. Just på grund av sitt ursprung ”läser” också de politiska partierna fel det budskap som nu finns på torgen i Ukraina. Budskapet handlar om att skapa grundläggande demokratiska strukturer – och att hålla dem vid liv. För de politiska partierna är massrörelserna enbart någonting som kunde utnyttjas – och därmed också kannibaliseras – för kortsiktiga politiska intressen. Därför kan den politiska oppositionen i Ukrainas Verhovna Rada (parlamentet) inte ena sig kring en gemensam politisk och/eller demokratisk plattform.

Eller för att återgå till Nestorskrönikan – det finns ingen ordning. Ingen demokratisk ordning.

 

Texten har publicerats som en kolumn i Österbottens Tidning, Åbo Underrättelser, Västra Nyland och Borgåbladet 14.12.2013.