Nu finns den på bordet – förordningen som ska lösa skärgårdens och kustens problem. Det handlar om Europeiska kommissionens förslag till förordning om ”invasiva främmande arter”. I förslaget definieras de här arterna som ”främmande art vars introduktion eller spridning genom riskbedömning har konstaterats hota biologisk mångfald och ekosystemstjänster och som kan ha negativ inverkan på människors hälsa eller ekonomi”.

En annan definition av ”invasiv främmande art av EU-betydelse” är en art ”vars negativa effekter anses vara av sådan omfattning att de kräver samordnade åtgärder på unionsnivå”.

Phalacrocorax Carbo Sinensis – i vardagligt tal den asiatiska skarven – borde entydigt falla under rubriken ”invasiv främmande art av EU-betydelse”. Erfarenheterna visar att skarven nästan planmässigt söker sig till nya jaktmarker när den har fiskat ut ett område eller när den har störts av havsörnar.

Men vi ska kanske inte ropa hej än. Det finns nämligen också andra – och lite underligare – målsättningar kring förordningen. Den asiatiska skarvens försvarare hävdar att benfynd hittats i vikingatidens avskrädeshögar och att den således inte alls borde räknas som ”främmande”. Det är ändå totalt obevisat att benen skulle komma från den skarven. Ryktesvägen har vi även fått höra att pälsdjursmotståndarna kräver att minken ska förbjudas genom förordningen.

Det är sant att minkar som av någon anledning kommer ut i frihet är både farliga och invasiva – det vet alla som har bott i skärgården och sett den förvildade minken härja. Men just därför måste det vara straffbart att med vett och vilja ta sig in på minkfarmerna och släppa ut de små och mycket nyfikna lustmördarna.

Här går gränslinjerna mellan djurrättsaktivister och de som i generationer har bott och arbetat med och kring naturens biologiska resurser. Vi kommer alltså med största sannolikhet att se personer, som vill skydda den asiatiska storskarven och samtidigt förbjuda mink- och rävfarmer.

Jag tvivlar egentligen inte på hur gränsdragningen borde begås. Förordningens tredje artikel berör ekosystemstjänster, dvs. tjänster ekosystemen ger vår välfärd genom direkta och indirekta bidrag. Det borde vara uppenbart att vårt kustfiske lever på ett sådant ekosystem, vilket förordningens uppgift också är att skydda, och på sikt bidra till ett bestående och balanserat fiske.

Ifall Miljöministeriet ”reserverar” behandlingen av förordningen när ministerrådet ska ta ställning till det förslag som kommer ut ur Europaparlamentet, finns risken att djurrättsaktivisterna är överrepresenterade. Och redan i parlamentsbehandlingen finns utmaningar.

Det gäller för oss att vara på alerten och se till att inga tillfälliga majoriteter och/eller beslutsfattare kapar frågor med en mycket större bärvidd.

Vi har alltså vässat pennorna!

Texten har publicerats i som en kolumn i Österbottens Tidning, Åbo Underrättelser, Västra Nyland och Borgåbladet 11.1.2014.