Ledarskap kan vara av många olika slag. När Alexis de Tocqueville 1835-1840 gav ut originalutgåvan av ”Demokratin i Amerika” (första svenska upplagan ”Om folkväldet i Amerika 1839-1846) framstod Förenta staterna som – för att använda ett gammal uttryck – ”den strålande staden på berget”. Citatet bygget naturligtvis på Bibeln (och sagesmannen var inte en särskilt demokratisk predikant) och vi hittar det i Matt 5.14: ”Ni är det ljus som lyser upp världen. Ni liknar en stad uppe på ett berg. En stad uppe på ett berg ses av alla.”

Samma tanke om upplysning finns i Frihetsstatyns officiella namn ”Friheten upplyser världen”. Upplysning har alltså varit ett återkommande tema i Förenta staternas roll som världens ledare. Men det är naturligtvis inte den enda egenskapen. Från och med Första världskrigets slut har USA varit den militärt ledande stormakten. Den rollen befästes i och med Andra världskriget. Vi vet att den rollen inte alltid har skapat lyckliga lösningar. I dominoteorins värld lockades Förenta staterna in på ett moraliskt förödande krigsäventyr i Vietnam. Och ett kvartssekel senare leder en arrogant George W. Bush in Förenta staterna på ett i slutändan katastrofalt äventyr i Irak. Däremellan hade en annan predikant, James Earl ”Jimmy” Carter, följt Zbigniew Brzezinskis råd och understött av den sovjetiska ockupationen radikaliserade islamistiska ”jihadister” – heliga krigare. De oavsiktliga följderna blir vi påminda om nästan varje vecka.

Men trots alla krokvägar har Förenta staterna uppvisat en ihållande förmåga att ändå förnya sig och försöka återgå till rollen som den strålande staden på berget. När det riktigt gällde offrade landet en halv miljon män på det som skönskrivande kallas krigets altare.

I stunder av en överhängande global fara har landet på något sätt insett sitt ansvar. Landets ledning gjorde under slutskedet av William ”Bill” Clintons presidentperiod ett försök att komma med i Kyoto-processen, men republikansk konservatism och politiskt taktikerande förhindrade ett konsekvent miljöledarskap. Det var kanske redan en liten fingervisning om att friheten inte förmådde upplysa alla hörn och avkrokar i Förenta staterna. Vi började då redan ana ett politiskt mönster, som senare har återkommit Storbritannien, i Polen, i Frankrike – i Finland: eftersatta landsändor som vänder sig bort från sina demokratiska – och upplysta – traditioner.

Den här vändningen sker inte konsekvent. Den avbryts ibland av upplysta män och kvinnor, av människor som Barack Obama och Tarja Halonen (som finkänsligt i FN varnade för konsekvenserna av det irakiska äventyret).

Men nu abdikerar upplysningen i Donald Trumps person. Samtidigt abdikerar också Förenta staterna sin roll som världens ledande makt. Det har sina konsekvenser. Ironisk nog i form av ”America Last”.